Siklöja

(vårsiklöja, muikkukko, blikta, guppa, detta, mujka, rabbox, silkvimm, sil, sekling, skoläst, stinta, Så tillagas siklöja)

Latin: Coregonus albula, Coregonus trybomi

vendace, European cisco

corégone blanc

coregono bianco

kleine Maräne

coregono blanco

Grupper inom
Sikar:

Siklöja (Coregonus albula) är en art i släkte sikar (se dito) i familj laxfiskar. Siklöjan har länge betraktats vara en enda art, men man har upptäckt att det finns en variant vårsiklöja (Coregonus trybomi). Den enda skillnaden är att vårsiklöjan leker (parar sig) på våren i stället för på hösten, som den vanliga siklöjan. Siklöjan liknar sill, men har laxfiskarnas karakteristiska fettfena. Färgen är silvrigt blank. Fisken är som regel mindre än strömming. Siklöja lever i stim och äter plankton.

Förekomst: Siklöjan lever i sött eller bräckt kallt vatten främst i Nordeuropa och Ryssland. Sporadiskt förekommande i andra europeiska kalla vatten. I Sverige är den allmän, i södra Sverige främst i djupa sjöar och i Norrland i något grundare sjöar och vattendrag. Den finns rikligt i Bottenhavet och Bottenviken (norra Östersjön). Siklöja är Norrbottens landskapsfisk.

Köttkvalité: Fast fint vitt kött, fastare än strömming.
Smak: Mild, snarlik strömming men godare (sägs det).
Alternativ vara: Strömming-sill.
Säsong: September-oktober.
Försäljning: Säkllsynt förekommande i butik utöver i Norrland. Sörlänningar kan kontakta Guldhaven Fiske i Kalix.
Jämförpris: -
Förvaring: Kallt som annan fisk. Kan frysas urtagen (rensad).

Andra lokala namn: Blikta (Siljan), guppa (Dalsland) detta, mujka (Finland), rabbox, silkvimm, sil (Vänern), sekling (Forshaga), skoläst, stinta med flera namn.

Hälsa/näring: Siklöjan är till skillnad från andra laxfiskar en mager fisk. Siklöjan från Bottenviken fiskas i rena vatten (bräckt älvvatten), vilket gör att halterna av dioxiner och PCB ligger långt under EU:s gränsvärden.

Fiske: Siklöja fiskas främst på hösten då den innehåller eftertraktad rom (Bottenhavet och Bottenviken från 20 sept i 5 veckor). Den fångas med nät, trål, not och ryssjor. Läs mer > Om fiskemetoder. På land sorteras hanar från honor och skräpfisk. Fisken rensas och rommen ta ut. Sedan sköljs rommen ordentligt, torkas, saltas, paketeras och djupfryses.

Miljö: Siklöjan är kraftigt exploaterad för rommens skull. Beståndet är svagt i alla stora sjöar. Varierande bestånd i Bottenhavet/-viken. Vårsiklöjan är sällsynt och anses hotad. WWF rekommendation: Siklöjan är gulmarkerad. Fråga efter siklöja och löjrom från uthålligt bedrivet fiske och en beredning som tar tillvara hela fisken.

VIKT, PORTIONSVIKT

Siklöja är en mycket liten laxfisk, vanligen 15 centimeter lång med vikt cirka 25 gram i Bottenviken. Sällsynt över 2 decimeter och 80 gram. Insjölöjan vanligen ännu mindre.

den blir vanligen 2 dm lång, sällan längre än 3 dm och 8 hekto. Normalvikt runt 250 gram. Köttdel cirka 60%, urtagen fisk ~65%.

Ryskt rekord är dock 4,8 dm och vikt 1 kilo.

Portionsberäkning: En normal portion är cirka 140 gram kött (tillagad vikt). Beräkna per portion 250 gram för hel rå fisk, eller 225 gram om den är urtagen.

SÅ ANVÄNDS SIKLÖJA

Fisken är mest eftertraktad för rommens skull (läs mer > Löjrom). Fiskköttet används på liknande sätt som strömming främst stekt/halstrad, gärna panerad (se recept > Knaperstekt siklöja). I Finland gör man så kallad muikkukko (siklöjekaka) vilket är bröd med fyllning av siklöja.

© Kunskapskokboken. Reviderat 2016-05