Järn
(hemjärn, icke-hemjärn, järnbristanemi)
Skriv ut dryck
Latin: Ferrum
iron
fer
ferro
Eisen
hierro
Grupper inom
Mineraler, spårämnen:
Järn (Fe) är ett metalliskt grundämne (se dito). Det är näst aluminium den vanligaste metallen och det fjärde vanligaste grundämnet i jordskorpan (8%). Eftersom järn lätt förenar sig med andra grundämnen, främst syre och svavel, är gediget järn ytterst ovanligt i naturen. Det finns två slags järn, "hemjärn" och "icke-hemjärn". Hemjärn binder sig till hemoglobinet i blodet och till myoglobin i musklerna. Järnet i kött består till lika delar av båda, medan växter bara innehåller icke-hemjärn. Järn finns rikligt i inälvs- och blodmat. Det finns även i kött, fisk, ägg och vegetabiliska livsmedel som till exempel fullkornsprodukter, spenat, bananer och persikor. I näringsdeklarationer anges järns andel som milligram per 100 gram (mg/100g).
Användning: Järn det ekonomiskt det viktigaste av alla metaller och har mycket stort användningsområde. Järn är grundämnet i stål. Järnoxid används i stora kvantiteter som färgpigment i gummi, keramik, papper och färger, till exempel i Falu rödfärg. Järnklorid används vid rening av vatten. Järnacetat används vid textilfärgning, järnkarbonat som flamdämpningsmedel och så vidare.
Miljö: Hos växter yttrar sig järnbrist i ljusgrön till gul färg hos plantornas yngsta delar. Järnbrist hos husdjur förekommer framför allt hos smågrisar som föds upp inomhus. Grisar föds med en minimal järnreserv och visar efter två till tre veckor tecken på järnbrist om inte extra tillförsel skett. Järnbrist i marken framträder främst på kalkrik och väl genomluftad jord.
Förekomst i mat (milligram/100 gram):
- Myckett högt 15-40 > blod (40), paltbröd, blodpudding (~20), grislever.
- Högt 8-15 > mörk choklad, sesamfrö, nötlever, ber. flingor, sojabönor.
- Medel 3-8 > mungbönor, duva/ripa, njure, viltkött, bönor/linser, ostron.
- Lågt 1-3 > kött, fågel, bröd, spenat, bönor, oliver.
- Obetydligt 0-1 > fisk, grönt, mejeri, fett, frukt, bär.
Kroppen tillgodogör sig järn främst från kött, matbröd och potatis, men även från grönsaker, rotfrukter, frukt och bär.
Förekomst i kroppen: Järn är ett spårämne (läs mer > Mineraler, spårämnen) som ingår i blodets hemoglobin som transporterar syre och i en del enzymer (läs mer > Enzymer). Kroppens upptag av järn är lågt. Hemjärn tas lättare upp än icke-hemjärn (se ovan). En person med järnbrist tar upp mer järn från maten än en person med fyllda järndepåer. Järntillgängligheten är speciellt viktig hos spädbarn.
Behov milligram/dag: Enligt näringsrekommendationerna (NNH) är behovet per dag för barn 0-5 år 8 milligram, 6-10 år 9 mg, 10-14 år 11 mg, pojkar 14-18 11 mg, flickor och kvinnor i fertil ålder 15 mg, övriga vuxna 9 mg. Gravida bör rådgöra med barnavårdscentral.
Hälsa: Järnbrist är den enskilt vanligaste bristsjukdomen i Sverige och i världen. Om järnförråden töms får man så småningom blodbrist (järnbristanemi), bildning av hemoglobin hämmas och immunförsvaret blir nedsatt. Symtom vid blodbrist är att man blir blek, trött och orkeslös, andfådd och yr, hjärtklappning, huvudvärk och öronsus. Allvarlig järnbrist hos ofödda och barn under 3 år kan påverka den mentala utvecklingen. Järnbrist drabbar ofta tonåringar med lågt kostintag, fertila kvinnor (menstruationsblödningar) och gravida kvinnor. Järnbrist avhjälps med lämplig kost och och genom tillskott av järntabletter. Järn i större mängd kan vara giftigt. Symptom på järnförgiftning är illamående, diarréer och magsmärtor. För mycket järn kan påverka levern. Spädbarn kan inte reglera järnupptaget på samma sätt som barn och vuxna och är därför extra känsliga för höga intag av järn. Det kräver viss kostmedvetenhet för att få i sig lagom med järn. Vid hälsokontroller mäter man förekomsten av järn i blodet. Man mäter också mängden av röda blodkroppar (läs mer > Blodets beståndsdelar).
© Kunskapskokboken. Reviderat 2016-06