Humle
(alfasyra)
Skriv ut dryck
Humle är ölets smaksättare och konserveringsmedel. Det är främst humlen som ger ölet sin beska.
Växten: Det är en art inom familj hampaväxter och nära släkt med cannabis. Det är en flerårig växt, som kan bli upp till 6 m hög. Den del som används för att ge ölet arom och smak är den hartsdoftande ljusgröna honblomman. De är ca 3 cm långa, äggformiga eller ovala och kallas ofta humlekottar eller humlekoppor. De innehåller alfasyra som ger beska.
Sorter: Humle är synnerligen rik på doft- och smakämnen och det finns en stor mängd olika humlesorter. Några av de mer välkända heter Hallertau Mittelfrüh, Saaz, Golding, Fuggle, Mount Hood och odlas särskilt i Mellaneuropa och längs Nordamerikas norra Stillahavskust.
Historik: På 1000-talet e.Kr. lärde man sig använda humle i ölet, vilket gav ölet angenäm smak och fick konserverande verkan. Ursprungligen användes humlen för dess konserverande effekt, men ganska snart lärde man sig att uppskatta humlebeskans balansering mot maltsötman. Humle har odlats i Tyskland sedan 700-talet.
Användning: Genom att humla ölet (koka vörten med humle) får man beska, arom och bättre hållbarhet, liksom djupare färg och stabilare skum. När humlen plockas måste den inom några timmar torkas (kölnas), annars vissnar de som vilka andra blommor som helst.
IBU, International Bitter Units: Ett tekniskt bryggarmått för att mäta beskan från humlet i ölet. Det är inte detsamma som upplevd beska när man dricker ölet. IBU tar inte hänsyn till andra smakpåverkande faktorer som sötma, alkoholstyrka och fyllighet. Två öl med samma IBU kan därför upplevas olika beskt. För Menyse är den subjektivt upplevda beskan det väsentliga. IBU-skalan går från 1-100 där en Amerikansk lager kan ha värde 5 och en Barley Wine eller IPA kan ha 100.