Skriv ut vara
Latin: Triticum dicoccoides, Triticum dicoccum, spp. aleocolchicum, T. timopheevi ssp. araraticum, ssp. timopheevi, T. turgidum ssp. carthlicum
emmer wheat
amidonnier
farro dicocco, farro medio
Emmer
farro
Vild emmervete (Triticum dicoccoides) är en ettårig, över metern hög art tillhörande familj gräs. Härkomst från den "fruktsamma halvmånen" i Mellanöstern (=bältet Egypten-Sydostturkiet-Iran-Irak) och anses ha uppkommit som en hybrid (spontan korsning) i naturen mellan arten Triticum urarta och en annan oidentifierad gräsart inom gruppen Aegilops. Vild emmer anses ha använts som föda redan 17 000 år f.Kr. enligt arkeologiska fynd gjorda i Israel. Kornen samlades in som ett tillskott i kosten. Det vilda emmervetet spreds över Israel, Jordanien, Libanon, sydöstra Turkiet, norra Irak och västra Iran. Spridningen var begränsad, jämfört med det vilda enkornsvetets spridning. Emmervete trivs på varierande jordarter, alltifrån jordar med högt innehåll av basalt till hård kalksten. Axen är stora och spröda, med långa och utdragna kärnor. Det är den enda vilda arten som är fertil med sin motsvarande odlade.
Odlad emmervete (Triticum dicoccum) är en art i familj gräs. Det är ett torrmarksvete, metern hög med kraftigt strå och stabila ax som är 7-11 cm långa. Från småaxen utgår vanligen långa borst. Den odlade varianten har bredare, tjockare och rundare kärnor jämfört med den vilda arten. Härkomst från den "fruktsamma halvmånen". Uppkomsten är osäker. Det är en korsning mellan arten enkornsvete alternativt vild emmer med något närstående gräs inom gruppen Aegilops. Arkeologiska fynd i Jericho och Syrien pekar mot att emmer odlades redan för 10.000 år sedan. Därefter anses emmervete vara den dominerande sädesslaget i Mellanöstern fram till början av bronsåldern, då "nakna" vetesorter (=durum) tog över. I det Gamla Egypten utmed Nildalen fortsatte odlingen av emmer att dominera ända fram till 1.000 f.Kr. då den ersattes av durumveten. Utifrån "halvmånen" spred sig emmervetet österut till Kaukasus och till den indiska subkontinenten, liksom norrut till Balkan och Centraleuropa. Från emmervete utvecklades flera arter av durumvete. Läs mer > Durumvete.
Europa: Odling av emmer förekom i de tidiga medelhavskulturerna redan 6 000 f.Kr. När jordbruket introducerades i Centraleuropa 5 000 f.Kr. var emmervete den största spannmålsgrödan. I Sverige började tillämpning av jordbruket cirka 3 000 år f.Kr. varvid enkornsvete och emmervete var bland de första grödorna. I jordbrukets Italien, i södra Frankrike och i Spanien följs emmervetet åt av det nakna (läs mer > Agnar & tröskning) durumvetet som där helt tar över under bronsåldern runt 1000 år f.Kr. Durumvetet är i grunden anpassat till Medelhavets klimatiska förutsättningar. Längre norrut ersätts de gamla veteslagen i stället av brödvete. Läs mer > Brödvete. Numera odlas emmervete sällsynt men kan förekomma lokalt i Sydeuropa och i Ukraina för att används till mjöl och som kreatursfoder.
Odling: Emmervete ger mycket låg avkastning (skörd), även jämfört med ekologiskt vete (högst 1/4-del per kvm). Plantan har stora blad vilket gör att solljuset får det svårare att nå marken, vilket i sin tur gör att ogräs inte får fäste så lätt. Den växer sig hög och får djupa rötter som kan suga upp näring långt ner i jorden. På så vis behöver det inte nödvändigtvis konstgjord gödning. I den mån emmer odlas sker det mestadels ekologiskt.
Försäljning: Emmervete förekommer sällsynt i handeln. När det finns är det som regel i form av fullkornsmjöl. Fråga i hälsokostbutiker.
Olika sorter: Det finns olika sorters emmervete, vit, svart, röd, blå m.fl. Se föreningens Allkorns bildregister. Vild och odlad emmer är tetraploida veten, har en uppsättning med 28 kromosomer. Hit räknas även kolchisvete, en variant av emmervete (spp. aleocolchicum). Andra tetraploida veten är durumvete (se dito) och zandurivete (T. timopheevi) ssp. araraticum (vild) och ssp. timopheevi (odlad), samt T. turgidum ssp. carthlicum.
SÅ ANVÄND(E)S EMMERVETE
Emmervete har god smak och används till att koka gröt och till ölbryggning i den Gamla världen under yngre stenåldern och bronsåldern. Mjölet har svårt att utveckla glutentrådar, har tämligen dåliga bakegenskaper. En inblandning med 20 procent av mjölmängden, inte mer, rekommenderas av "Pain de Martin".
© Kunskapskokboken. Reviderat 2013-01
