Fotograf/bild: William Clark, 1823
Sockrets historia
(Saccharum robustum = vilt sockerrör på Nya Guinea och ursprunget till odlade sockerrör, Sockerrörets historia)
Skriv ut vara
Latin: Saccharum robustum
Saccharum robustum = wild sugar cane in New Guinea and the origin of cultivated sugar canes
Saccharum robustum = canne à sucre sauvage en Nouvelle-Guinée et origine de la canne à sucre cultivée
Saccharum robustum = canna zucchero selvatica in Nuova Guinea e origine della canna zucchero coltivata
Saccharum robustum = Wildzuckerrohr in Neuguinea und Ursprung des angebauten Zuckerrohrs
Saccharum robustum = caña de azúcar silvestre en Nueva Guinea y origen de la caña de azúcar cultivada
Grupper inom
Om socker:
Sockerröret (Saccharum officinarum) har sitt ursprung från Nya Guinea och är en spontan förädling av en vild gräsart (Saccharum robustum). Sockerröret omtals i en kinesisk skrift 800 år f.Kr. angivande det som hemmahörande i Indien, men senare forskning pekar i stället ut Nya Guinea. Från Nya Guinea spreds växten västerut till Sydostasien och sedan vidare ut till världens alla tropiska och subtropiska områden. I Kina och på Taiwan finns en andra förädlad art (Saccharum sinense) och i Indien en tredje (Saccharum barberi). Det är dessa tre arter och varianter av desamma som odlas runt om i värden, varav officinarum är den mest spridda och svarar för 70% av världsproduktionen. Sockerrör är den mest odlade grödan i världen (läs mer > Produktion, konsumtion socker). Läs mer om socker > Om socker.
Asien: Det var indierna som kom på att framställa kristalliserat socker ur sockerrören cirka 500 år e.Kr. Vätskan från pressade sockerrör kokades och fick sedan kallna i stora fat där massan kristalliserade med tiden till en orenad svartbrun kladdigt sockermassa. Motsvarar dagens muscovadosocker (se dito). Man benämnde detta "khanda" vilket är ursprunget till engelskans "candy" och svenskans kandisocker och "kandera". Innan khanda uppfanns tuggade folk på bitar av sockerrör för att få i sig sötman. För övrigt var honung det vanliga sötningsmedlet, såväl före som efter det kristalliserade sockrets uppkomst för att det var dyrt att framställa. Indiska handelsmän spred kunskapen till intilliggande länder och buddistiska munkar införde kristalliseringsmetoden till Kina som då startade sina första sockerplantager under 600-talet e.Kr. Socker blev med tiden en viktig ingrediens i matkulturen på den indiska kontinenten och tillsammans med kladdig dadelsirap i den klassiskt sockerdrypande arabiska matkulturen.
Europa: Innan socker blev tillgängligt i Europa var honung och nerkokad frukt- och bärjuice vanliga sötningsmedel. Alexander den Stores general Nearchus kände till socker år 325 f.Kr. på grund av hans deltagande i fälttåget mot Indien. Den grekiske läkaren Dioscorides beskrev socker i sin Materia Medica under det första århundradet e.Kr. Samtida var romaren Plini den äldre som i sin naturhistoria skriver att "socker tillverkas också i Arabien, men indiskt socker är bättre. Det är en sorts honung som finns i sockerrören, vitt som tuggummi och det knastrar mellan tänderna. De finns i klumpar stora som hasselnötter. Socker används endast för medicinska ändamål". Sockrets stora genombrott i Europa sammanfaller med Korstågstiden på 1100-1200-talen. Korsfarare berättade att de stött på karavaner med "sött salt" och korsfararen William of Tyre beskrev socker som "mycket nödvändig för mänsklighetens hälsa". Tidigt 1100-tal anlade venetianare en produktionsanläggning i den antika staden Tyros i nuvarande Libanon för export till Europa. På 1400-talet var Venedig Europas främsta producent och distributör.
1400-talet: Sockret blev mycket populärt i de Europeiska hoven. En drastisk förändring skedde efter det att européer bosatte sig på öarna Madeira, Kanarieöarna och São Tomé för att odla sockerrör. Socker blev mer lättillgängligt om än fortfarande mycket dyrt. Venedig specialiserade sig på bakverk, sockerkonfektyrer och skulpturer, medan man i Genua blev känd för kanderad frukt (suckat). Socker ansågs ha stort medicinskt värde, en "varm vara till hjälp för magen att bota kalla sjukdomar och lindra lungbesvär".
Amerika: Spanjorerna förde sockerplantan till Västindien. Christopher Columbus passerade Kanarieöarna på sin seglats år 1492. Därifrån tog han med sticklingar av sockerrör som planterade i den Nya Världen vilket ledde till den första skörden år 1501 på ön Hispaniola (Haiti/Dominikanska Republiken). På 1920-talet anlades flera plantager på Kuba och Jamaika och portugiserna förde plantorna till Brasilien. 1540 fanns det 2000 plantager i norra Brasilien och 800 i den södra delen. Från sekelskiftet 1600 är Brasilien största producent av socker. Dessförinnan var det São Tomé i Guineabukten, Afrika (läs mer > Produktion, konsumtion socker). Sockrets stora efterfrågan och behov av arbetskraft fick till följd att slavhandeln från Afrika utvecklades. När sedan slavhandeln avvecklades fylldes behovet med arbetskraft från den indiska subkontinenten vilket gav den stora etniska blandningen i Karibien och Brasilien.
Betsocker: Den tyske kemisten Andreas Sigismund Marggraf tillkännagav 1747 att han upptäckt socker i rödbetor och en metod för utvinning av alkohol. I slutet av århundradet hade Marggrafs elev Frans Karl Archad utvecklat en industriell metod att extrahera socker i sin rena form ur betor och den första produktionsanläggningen startade 1801 i Curnen, Schlesien. Under Napoleonkrigen ökade produktionen av betsocker i Europa till följd av svårigheterna att importera socker och 1880 var sockerbetan den största sockerkällan i Europa. Betmetodens spridning i Europa tillsammans med förbättringar av sockerrörstillverkningen gjorde att socker blev tillgänglig för den breda allmänheten på 1800-talet. Under första världskriget ransonerades socker vilket ledde till utvecklingen av konstgjorda sötningsmedel (läs mer > Syntetiska sötningsmedel).
Svensk sockerhistoria: Heliga Birgitta bjöd gästerna på hennes pappas gravöl år 1329 på 2 kilo socker, köpt av krämaren Styrbjörn i Uppsala. Vid Gustav Vasas hov gjorde man av med 150 kilo av denna dyra överklassvara år 1540 enligt bokföringen. Kaffets segertåg på 1700-talet krävde en mer allmän förbrukning och på 1800-talet blev socker en mer allmän vara tack vare sockerbetsodlings genomslag. Som ett minne från svunna tider då socker var en statussymbol använder vi svenskar socker i vårt bröd, på vår sill och i våra såser, vilket är något främmande för munnar i Sydeuropa. (Källa.: Jan-Öjvind Swahn, Mathistorisk Uppslagsbok, se dito). Från mitten av 1800-talet kom sockerbetsodling igång i Sverige och ett antal sockerbruk startades i Sydsverige, bland annat i Arlöv 1869. I början av 1900-talet fanns runt 20 sockerbruk i Skåne. I mitten av 1900-talet hade all sockertillverkning slagits samman i Svenska sockerfabriksaktiebolaget SSA. Sockerbruket i Arlöv blev därvid ensam kvar i landet att raffinera socker. 1939 tillverkades den sista sockertoppen som länge varit brukets huvudsakliga produkt. 1993 köptes SSA av danska Danico (Dansukker). Verksamheten i Arlöv flyttades till Örtofta 2019-2022. Sockertillverkningen ägs idag av Dansukker som i sin tur ägs av tyska Nordzucker Group.
© Kunskapskokboken. Reviderat 2021-10