Porslin kan vara oglaserat eller glaserat och är mer eller mindre vitt, ofta svagt genom­skinligt, glasliknande. Porslin består av:

• plastiskt råmaterial som kaolin (vit plastisk lera) och andra formbara leror,
• flussmedel t.ex. fältspat (mineralgrupp) som gör materialet tätt och
• ballastmaterial t.ex. kvarts (mineral SiO₂) som ger stadga under bränning och hållfasthet.

Mjukt porslin är föregångaren till hårt fältspatporslin. Det är ett tätt keramiskt material som bränns vid en lägre temperatur än hårt porslin. En variant av mjukt porslin är frittporslinet (med alkalisk fritta som flussmedel), först tillverkat i Florens ungefär 1580 (Mediciporslinet). Hundra år senare utvecklades detta porslin i franska Saint-Cloud. Frittporslinet fick efter hand stor spridning bl.a. genom fabriken i Vincennes från 1745 (flyttad till Sèvres 1756) liksom i England genom fabriker i Chelsea och Bow. Omkring 1800 hade dock tillverkningen av frittporslin i stort sett upphört i Frankrike till förmån för fältspatporslin, och i England hade produktionen av benporslin kommit igång vid sidan av det dominerande flintgodset. I Sverige tillverkades frittporslin endast 1766-69, vid Marieberg. Numera produceras frittporslin i USA och Irland.

Hårt porslin (fältspatporslin, "äkta porslin") utvecklades i Kina på 800-talet och förbättrades under Mingdynastin till sin fulländning under 1300-talet. Tekniken blev inte känd i Europa förrän 1710 när tyska Meissen fick fram ett motsvarande material, följt av Wien 1719, Venedig 1720, Florens 1735, Frankrike 1770 och Köpenhamn 1775. Ungefär samtidigt kom tekniken till Marieberg i Sverige, men först på 1870-talet startade Rörstrand sin tillverkning av fältspatporslin. Sådant hårt porslin framställs av kaolin och andra leror, fältspat samt kvarts i de ungefärliga proportionerna 50 %, 25 % respektive 25 %. Det formade materialet bränns först vid cirka 900°C, varvid det får en tillräcklig hållfasthet för att kunna glaseras och eventuellt dekoreras. Det bränns därefter en andra gång vid cirka 1400°C, den högsta temperatur som används för hushålls- och konstgods.

Hushållsporslin (egentligen hushållsgods) är bruksporslin för användning i hushåll och restauranger. Flintgods och annan porös keramik bör inte betecknas som porslin, men väl som hushållsgods.

• Fältspatporslin, se ovan > Hårt porslin. Förekommer flitigt som hushållsporslin.
• Benporslin har vit lyster, hög genomskinlighet och är slitstarkare än fältspatporslin.  I benporslin ingår upp till 50 % benaska, därav namnet. Framställning av fint benporslin utvecklades i Storbritannien i slutet av 1700-talet. Vid Rörstrand fanns benporslinstillverkning 1857–1926 och sedan slutet av 1800-talet har det varit specialiteten vid Gustavsbergs porslinsfabrik.
• Vitroporslin är mer genomskinligt än fältspatporslin och kan ha en viss vattenabsorption (högst 0,5 viktprocent). Det används främst till sanitetsporslin, men förekommer även som rustikare hushållsporslin.
• Lergods är det äldsta keramiska materialet och har olika namn beroende på utförande och användning, t.ex. fajans, halvfajans, kakel, krukmakargods, tegel och terrakotta. Det är ett poröst keramiska material som framställs genom bränning av leror vid låg temperatur, runt 900°C. Hållfastheten är låg. Förekommer mest som äldre hushållsgods i form av fat, tallrikar och muggar.
• Stengods är ogenomskinligt keramiskt material som framställs ur lera, fältspat och kvarts men även kaolin. Bränningen sker vid cirka 1300°C. Stengods har vanligen mörka gråvita färgnyanser och ungefär samma hållfasthet som fältspatporslin. Stengods har utvecklats från lergodset med början i Kina under Shangdynastin cirka 1500 f.Kr och ledde på sikt till upphov av fältspatsporslinet. I samband med att te infördes till Europa på 1600-talet importerades i stor omfattning även kinesiska tekannor i rött oglaserat stengods. Användningen av stengods som hushållsgods minskade snabbt på 1700-talet till förmån för porslin och flintgods. Under 1900-talet har stengods främst kommit till användning i konstgods men även för rustkare bruksföremål som muggar, tekoppar och tekannor. 
• Flintgods (ordinärt porslin, finfajans, flintporslin) är en variant av ogenomskinlig keramik utvecklad ur stengods. Bränningen sker vid cirka 1200°C. Det är oftast vitt och förses med en transparent glasyr genom en andra bränning. Dekoren ligger oftast under glasyren. Flintgods utvecklades i Storbritannien omkring 1750 som en ersättning för kinesiskt porslin och salufördes till rimliga priser. I samband med den begynnande industrialismen övergick många brittiska fabriker i slutet av 1700-talet till att massproducera flintgods och man hade stora framgångar på den europeiska kontinenten i konkurrens med fajans och det betydligt dyrare fältspatporslinet. I Sverige började flintgods tillverkas vid Marieberg 1770, vid Rörstrand några år senare och vid det nystartade Gustavsberg i slutet av 1820-talet. Från senare delen av 1700-talet till 1857 var flintgods det enda keramiska material för servis- och prydnadsgods som producerades i Sverige. Det kallades då ordinärt porslin eller finfajans.
• Glaskeram är keramiskt material som formas ur en glassmälta med vanliga glasformningsmetoder, varefter glaset vid en efterföljande upphettning kristalliserar till mycket finkorniga partiklar. Glaskeramer med extremt låg värmeutvidgning används i t.ex. spishällar och eldfasta kokkärl. Läs mer > Ugnsfast porslin.

Annat porslin: Aluminiumoxidporslin, forsteritporslin, cordieritporslin, steatitporslin m.fl. är exempel på täta, keramiska material för olika användningssområden. Sanitetsporslin och elektroporslin till elektriska isolatorer betecknas ofta som vitroporslin och ligger definitionsmässigt mellan fältspatporslin och mjukt porslin. Tandporslin innehåller en stor andel fältspat vilket ger mycket låg bränntemperatur och hög transparens.

Läs mer om hur man dukar bord till stor fest se > kuvertdukning

Läs mer

Ugnsfast porslin

kuvertdukning

• Porslin

• Om porslin
• Tallrikar
• Serveringsfat, serveringsskålar
• Kaffeserviser, teserviser