Glasshistoria

Glasshistoria

(Om GB-glass och dess grundare Eric Wilhelm Hanner)

Kejsaren av Kina skall enligt sägnen 3000 år f.Kr. ha tröttnat på det ständiga ljumma driksvattnet och lär ha beordrat undersåtarna att förse honom med bergssnö för att kyla sitt vatten. Sedan kom kejsarens kock med genidraget att blanda is och snö med frukt- och bärsaft. Glassens föregångare sorbeten och granitén var född som företeelse men ännu inte döpt (läs mer > Sorbet, sherbet, granité).

Alexander den Store insjuknade år 333 f.Kr. i Halyapasset under sitt fälttåg mot perserna. Hans livmedikus hittade blåvit snö och kristallklar is som han smaksatte med saft och söta frukter. När Alexander smakade på den iskalla blandningen piggnade han märkbart till.

Hippokrates, läkekonstens förste mästare och verksam i antika Grekland 400 år f.Kr. ansåg att isad saft med snö "väcker livsandarna och ökar välbefinnandet - även vid sjukdom".

Romarrikets kejsar Nero ordnade stafetter där slavar sprang från Alperna till Rom med snö och is som sedan smaksattes med fruktsaft och honung.

Marco Polo blev 1298 förtjust i kinesernas glass som såldes på gatorna i de större städerna. Vid det laget kände kineserna till att man kunde kyla glass med is och salt(-peter). I Europa hade man vid denna tid glömt bort romarnas glassvanor.

Först i mitten på 1500-talet blev det på allvar fart på glasstillverkningen i Europa. Dessförinnan hade det varit en intern italiensk angelägenhet. Katarina av Medici gifte sig med den franske tronföljaren Henrik II och tog med sig sin glasspecialist Buentalenti till Paris. I Paris överraskade Katarina (dvs kocken Buentalenti) gästerna med något som liknade ett målat ägg som bars in på guldtallrik. Buentalenti belönades med en livränta. "Glassen" började bli en populär rätt inom det franska hovet och i Paris i slutet av 1600-talet.

Cutelli var en ung medhjälpare till en medioker bagare i Palermo i Italien. Han var förtjust i glass och uppfann en frysmaskin år 1660 som använde is och salt för kylning av grädde blandat med olika frukter och juicer för smakens skull. Hans glass anses vara den första gräddglassen som tillverkats. I Palermo blev det ingen succé, men väl i Paris dit han flyttade.

Sicilianaren Francesco Procopio dei Coltello fångade upp glassidén och startade ett glasscafé i Paris kallat Procope där mängder av olika sorter serverades. Det blev ett av 1700-talets upplysta filosofers stamställe. Där kunde man träffa Rousseau, Voltaire och Diderot.

I början av 1700-talet var glassen spridd till många europeiska länder, självklart förbehållen sociteten, men i slutet av 1700-talet var glassen en etablerad del av cafélivet i Wien. Franska revolutionen 1789 hjälpte till att sprida glassens lov i Europa när aristokraterna flydde landet och tog med sig sina kockar. I början av 1800-talet var glassen etablerad som dessert vid finare middagar. Glassen var dock fortfarande för svår att tillverka och lagra för att passa den bredare allmänheten.

Glassen kom till USA under andra hälften av 1700-talet. Det var framför allt presidentparet Madison som uppskattade och spred intresset för glass. I mitten av 1800-talet rullade de industriella hjulen igång. Tillsammans med Jacob Parkins frysmaskin och Nany Johnsons glassmaskin, en handvevat kärl som ställdes i en tunna med is och salt, blev glass känd för den breda allmänheten. Sedan dess har USA lett världens glassutveckling.


GLASS I SVERIGE

Gustav II Adolf bjöd på sorbet som 14:e rätt av 48 på sin bröllopsdag 1620. Emellertid anses Gustav III, som tog emot glasskunniga franska kockar, som den som införde glassen till Sverige. Carl von Linné skrev 1750 "glaske är nu nobelt i gästabud hos nobiles under sommaren". Fem år senare lämnade Cajsa Warg föjande glassrecept i sin kokbok "Wispa söt grädda med socker efter smak til ett hårdt skum att slå litet kersbärs eller hallonsaft deruti, allenast så mycket at det får en liten rödaktig färg: sedan slås det i hwad form som behagas och ställes att frysa".

I Stockholm serverades glass för första gången på konditori 1841. Vid denna tid fanns en allmän uppfattning om glassens "ohälsosamma inverkan på mänskligheten". Hovleverantören Grafström varnade för glass: "Det är en känd sak att glass icke är helsosam för personer, hvilka äro svaga eller sjukliga, synnerligen då de genom kroppsrörelse (t.ex. dans) blifvit försatta i ett upphetadt tillstånd, i hvilket fall äfven friska personer tagit ohelsa av glass".

GB-glass: Eric Wilhelm Hanner (1908-1986), son till Axel David Hanner en av flera direktörer i Mjölkcentralen Stockholm, skulle som ung man på 1930-talet skolas in som blivande tjänsteman i företaget. I utbildningen ingick att praktisera på olika mejerier i olika länder till exempel att vända ostar i Schweiz. I Amerika (USA) insåg Eric att glass tillhörde framtiden och hemkommen till moderlandet stegade han upp till högste direktören och meddelade att han ville ägna sig åt modäniteten glass, inte mjölk, smör eller ost. Beslutsfattaren var inte speciellt entusiatiska, men godkände så småningom start av Puckglass 1935 för att bli av med det "smörberg" som man lagrat upp. Fyra år senare (1939) blev Hanner uppkallad till högsta hönset som meddelade att styrelsen beslutat lägga ner glasstillverkningen på grund av dålig lönsamhet. "Hanner behöver inte vara orolig, vi ordnar ett nytt arbete åt Hanner på Mjölkcentralen". Hanner tackade nej till erbjudandet om arbete vilket fick direktören att höja ögonbrynen. På förfrågning meddelade Hanner att han var överygad om glassens framtid och att han tidigare sagt att verksamheten behövde 5 år för att bli lönsam. "Då kör vi ett år till" lät direktören sangviniskt meddela. Det femte året gav 63.000 kronor i vinst, en inte helt oansenlig summa på den tiden. Puckglass blev sedemera omdöpt till Glacebolaget som från det 5:e verksamhetsåret under Hanners ledning varit mycket lönsamt och en kassako för Mjölkcentralen (numera Arla). Bolaget växte kontinuerligt för att vid Hanners pension 1973 ha uppnått en marknadsandel i Sverige närmare 60%. Framgångsfaktorerna var mycket hög kundservice i form av egna leveransbilar och utlånade frysboxar, framtagande av nya produkter och smaker, effektivisering av produktionsapparaten, samt uppköp av landets mindre glastillverkare. Hanner var mycket omtyckt av kunder och personal. Störande populär för Unilever, som sedermera köpte bolaget. De irriterades över att "det var så mycket bättre förr". Av den anledningen erbjöd de Erics son att överta porträttet av grundaren som hängde i styrelserummet och övervakade den nya ledningen. Nu vakar Eric i stället över sonen ovanför hans ärvda skrivbord. Där står också Erics gamla barometer med skrivande remsa som Eric hade på sitt arbetsbord för hålla koll på produktionsbehovet dag för dag i fabriken. Eric fick ingen "livränta" för sitt verk som Buentalenti (se ovan), det vill säga han blev inte förmögen, men levde gott ändå och dog lycklig 1968 i vetskapen att han hade skapat något. Källa: Krister Hanner, uppväxt på glass.

1950-talet blev det stora uppsvinget för glass i Sverige mycket tack vare frysfackens och frysboxen inträde i hushåll och butiker. En annan viktig förändring var den förändrade attityden till glass. Tidigare var glass något ofint som man inte kunde äta offentligt, sådant gjorde vuxna bara innanför hemmets skyddande väggar. Folkskoleläraren Eric Klevholm ondgjorde sig i Svenska Dagbladet över problemet "glassfrosseri bland skolbarnen som kastar bort sina slantar på gotter och snask". Moteld anlades med hjälp av läkare som uttalade att glass var bra, till och med nyttigt för sjuka barn. Per capitakonsumtionen ökade från 0,6 liter 1950 till 7,7 liter 1969. Svensken blev sedan den som äter mest glass i Europa.

© Kunskapskokboken. Reviderat 2020-04

Läs mer

Wickman: Glassboken, Sellin förlag 1992

Film: GB - en glasshistoria

Recept med Glasshistoria

Det finns 2 recept med Glasshistoria