Analys GI-metoden

Analys GI-metoden

Grupper inom
GI-metoden:

GI-glykemiskt index

GB-glykemisk belastning

GI i recept

Analys GI-metoden

Analys GI-metoden har utförts av Krister Hanner, Dietkokboken 2011 och ingår i en större studie av bantningsmetoder. Syftet är att värdera bantnings­metodernas filosofi, om metoderna fungerar i verkligheten och i så fall varför de fungerar. Centralt är att analysera metodernas rekommenderade recept vilket har gjorts i Dietkokbokens system. Denna rapport får kopieras och spridas utan särskilt tillstånd av författaren. Den får spridas i sin helhet eller i dess delar med angivande av källa. Rapporten får inte förvanskas och bilder och tabeller får inte tas ur sitt sammanhang. Kontakta Kunskapskokboken om du önskar ta del av bilagorna.

INNEHÅLL

1.   Sammanfattning

2.   Inledning
Utredningens mål
2.2 Avgränsning
2.3 Viktiga begrepp
2.4 Vad är GI-kost?
2.5 Vad är GI-recept?

3.   GI som metod
3.1 Vetenskapligt underlag
3.2 GB & GBR
3.3 GI, GB, GBR = 0
3.4 Praktisk tillämpning
3.5 Samband är inte alltid förklaringen
3.6 Slutsats

4.   GI i praktiken
4.1 Låga och höga GBR
4.2 Portionsvikt
4.3 Stor spridning
4.4 Ökat protein- och fettinnehåll
4.5 Vikteliminering
4.6 En allvarlig konsekvens
4.7 Energiinnehåll
4.8 Näringsinnehåll
4.9 Slutsats

5.   Förklaringsmodell enligt GI
5.1 Matenergins tre huvudsatser
5.2 GI-metoden är en hälsometod
5.3 Fett är inte fettbildande
5.4 Lågkalorimetoden fungerar inte
5.5 Det är kolhydraterna som är nyckeln
5.6 Ät fett och gå ner i vikt
5.7 Fett och protein gör oss mätta
5.8 Slutsats

6. Författarens slutkommentar

Bilagor:
1.   Metodik & Dietkokboken
2.   GI-metoden
3.   Analys GI-recept
3T  Tabellbilaga GI receptanalys
4.   GI-argument
5.   Ämnesomsättning
6.   Källförteckning



1.   SAMMANFATTNING

” Jag har provat GI-metoden och den fungerade. Jag gick ner i vikt”. Det är det vanligaste svaret man får om man frågar en människa varför hon tror på GI, eller så har hon en vän som lyckats gå ner i vikt med GI-metoden. Något som man själv eller en vän provat med framgång måste man ju tro på. Samtidigt kritiseras metoden av experter för att inte vara en fungerande bantningsmetod. Hur är det möjligt? Är det en bluff som fungerar?

Undersökningens ambition är att analysera och besvara två frågor:

  • Stämmer ideologin i praktisk tillämpning?
  • Är GI-kosten förklaringen till viktnedgång eller finns det andra förklaringar?

Den hypotes som prövas är:

  • GI fungerar som bantningsmetod tack vare att det i praktiken är en lågkalorimetod.

Undersökningsmetodiken har varit att analysera huvudrättsrecept, med hlälp av Dietkokbokens system för automatisk beräkning av receptens GBR (GI), kalorier och näringsämnen. De påståenden som görs varför GI fungerar som bantningsmetod har ställts mot gängse uppfattningar inom forskning och sjukvård.

De svar som utredningen kommer fram till är:

  • Praktisk tillämpning i form av rekommenderade recept stämmer inte med den ideologi som framförs. Ingredienser och näringsinnehåll ligger lågt från det man anser bör gälla.

  • Att GI-kosten kan fungera som bantningsmetod beror på låga portionsvikter och/eller att recepten har låg energitäthet (”smalmat”), inte på grund av att GI-kosten har unika egenskaper. GI i praktiken är inget annat än en lågkalorimetod.

  • Det finns ingen bra förklaringsmodell vare sig medicinsk eller analytiskt-statistiskt. De medicinska förklaringarna är antingen felaktiga eller så är dess vikteffekt marginell. Analytiskt-statistiskt är GI ingen metod, det statistiska underlaget är otillräckligt och en användbar beräkningsmodell kan inte skapas på grund av den definition som gäller för GI där varor utan kolhydrater har satts till noll.

GI är ursprungligen avsedd som hjälpmedel åt diabetiker, med angivande av kolhydratvarors inverkan på blodsockervärdena. Den forskning som bedrivits har haft denna inriktning. Inga studier av GI för recept har genomförts utöver en handfull undersökningar och forskningen anser inte heller att GI är användbart för bantning eller viktkontroll.

Det finns delmoment i GI som har giltighet. Framför allt att sockerrika, söta produker ofta medverkar till övervikt och bör undvikas i kosten. Detta gör inte GI till en ”metod”. För att GI skall vara en metod skall inte bara högt GI ha viktpåverkan utan varor med lågt GI skall vara befrämjande för låg vikt. Så är det inte. Alla varor som inte innehåller kolhydrater har GI = 0. Det innebär att ren alkohol inte har påverkan på vikt och att 10 gram konsumerad kött har samma effekt som 10 kg, eller att fet lax har samma verkan som mager vitfisk. De flesta torde veta att så inte är fallet.

Man kan ofta spåra ett samband mellan GI-kost och viktnedgång, vilket bland annat en EU-undersökning visar. Att samband kan påvisas beror främst på vad sagts ovan om att sockersöta produkter bör undvikas. Ett samband är dock ingen förklaring, utan just bara ett samband. En rimlig förklaring till "varför" behövs, men någon trovärdig sådan finns inte.

Det finns en klar risk att de som tror på och tillämpar GI-metoden snabbare återtar den gamla vikten efter en bantningskur och till och med ökar i vikt på grund av GI-kost, samt äter ohälsosammare. Detta för att kosten är kaloririkare, fetare och mer ensidig än ”vanlig” kost om samma portionsmängd konsumeras. En GI-huvudrätt är i praktiken en vanligt rätt utan traditionella tillbehör som potatis, ris, pasta och bröd.


2. INLEDNING

Undersökningsmetodiken har varit att analysera huvudrättsrecept, med hjälp av Dietkokbokens system för automatisk beräkning av receptens GBR (GI), kalorier och näringsämnen. De påståenden som görs varför GI fungerar som bantningsmetod har ställts mot gängse uppfattningar inom forskning och sjukvård.


2.1 Utredningens mål

Undersökningens ambition är att analysera och besvara två frågor:

  • Stämmer ideologin i praktisk tillämpning?
  • Är GI-kosten förklaringen till viktnedgång eller finns det andra förklaringar?

Den hypotes som prövas är:

  • GI fungerar som bantningsmetod tack vare att det i praktiken är en lågkalorimetod.


2.2 Avgränsning

 Analysen har begränsats till friska människor, varvid övervikt inte är en sjukdom. Kostens inverkan på diabetiker har inte beaktats, vilket inte heller GI-metoden gör. Studien omfattar text och recept i två böcker författade av Ola Lauritzson, GI i praktiken och Våra bästa GI-recept, ( bilaga 2:5) samt hemsidan GI-Viktkoll (bilaga 2:6) som Lauritzson varit med om att starta och är delägare i. Att Lauritzson valts ut i är naturligt eftersom han är branschens främste förespråkare och den mest framgångsrika GI-utövaren.

2.3 Viktiga begrepp för textförståelse

I denna utredning undviks medvetet medicinska termer och andra fackuttryck i görligaste mån för att göra texten begriplig för ickespecialister. Det är ändå rekommendabelt för oinitierade att först läsa bilagorna 1: Metodik, 2: GI-metoden, och 5: Ämnesomsättning för att bättre förstå undersökningsteknik och hur kroppen fungerar och reagerar. Därutöver är föjande förkortningar viktiga att känna till.

  • Ki = Kalorimetoden. Energibalans = energiintag – energiförbrukning (bilaga 2:1).
  • GI = Glykemiskt index för vara där konsumerad mängd kolhydrater skall vara 50 g (bilaga 2:3).
  • GB = Glykemisk belastning är ett mått för olika konsumtionsmängder av varan (bilaga 2:3).
  • GBR = GB för ett recept, där ingrediensernas GB viktats med ingrediensvikterna (bilaga 2:3).
  • DK-norm = Dietkokbokens normtal för recept (bilaga 1:4).
  • E% = energiandel. Alternativet är vikt% varvid vatten ingår.

 
2.3 Vad är GI-kost?

Det finns varor med lågt och högt GI-värde. I branschen finns en ungefärlig uppfattning om vad som är lågt, medel och högt vilket redovisas nedan. Dietkokboken har en viss avvikande uppfattning varför den också redovisas. Skillnaden är dock inte så stor.


Branschen = Lauritzson och GI-Viktkoll. Dietkokboken = analys av de 1000-tals recept som finns i Kockskolan/Dietkokboken.


2.4 Vad är GI-recept?

GI för recept brukar benämnas GB (glykemisk belastning), men beteckningen GBR som Dietkokboken använder är korrektare. GB är ett mått för enskild vara av olika mängder, medan GI är ett mått för en bestämd mängd av varan (bilaga 2:3). I denna rapport används GBR om recept.

På samma sätt som för GI bör man kunna ange vad som är ett lågt eller högt GBR, vilket inte är helt enkelt. Det finns inte något beräkningssystem utöver Dietkokbokens. Branschen sätter därför som regel värden utifrån personlig uppfattning, vilket brukar markeras med grön och gul prick, eller inte alls (röda brukar inte anges). En GI-kokbok kan bestå av recept utan någon gradering av GBR. De är rätt och slätt GI-recept för att man uteslutit varor med högt GI, vanligtvis då potatis, ris, pasta och bröd i varmrätterna.

Missvisande färgmarkeringar förekommer ganska ofta, ett recept kan ha givits en grön prick i stället för gul eller röd vilket det borde fått. Detta kan ske av okunnighet, brist på system för uträkning av GBR, eller så sätts markeringen för att man anser det vara ett bra GI-recept. Till exempel kan man ha bytt ut vetemjölet mot fullkornsmjöl som har ett något bättre GI-värde (men som fortfarande är högt) och därför fått grön prick trots att effekten när marginell.
Emellanåt görs försök till uträkning som i boken Våra bästa GI-recept. Dessvärre har man tillämpat en felaktig metod som ger oanvändbara värden. Läs mer nedan.


3. GI SOM METOD

GI är ursprungligen en metod för att mäta blodsockervärden i kolhydrater som ett stöd åt diabetiker. Avsikten var inte att GI skulle fungera som värdemätare för viktkontroll. Vetenskap och sjukvård, med några undantag, anser inte heller att GI fungerar som bantningsmetod.

Om GI skall kunna fungera som bantningsmetod så måste principerna gälla för alla slags varor, inte bara för viss del. Helst bör värden kunna fastställas för ingående ingredienser och helst bör man kunna tillämpa värdena i en matematisk modell så att man kan räkna ut ett totalt värde för hela receptet. Brister i systemet är acceptabelt förutsatt att ett rimligt och trovärdigt slutresultat nås. Jämför kalorimetoden bilaga 2:1. GI-metoden beskrivs i bilaga 2:3.


3.1 Vetenskapligt underlag = underkänt

Det finns många GI-analyser runt om i världen, men det vetenskapliga underlaget är ändå mycket bristfälligt.

  • Endast kolhydrathaltiga produkter har studerats och då främst klassiska basvaror som potatis, ris, pasta, bröd och liknande. Några studier av protein- och fettprodukter har inte skett utan varor som inte innehåller kolhydrater har schablonmässigt fått GI-värde 0. För många mindre vanliga produkter finns inget eller endast enstaka studier. För många varor med lågt kolhydratinnehåll kan man rent tekniskt inte ens testa fram ett GI-värde (läs mer bilaga 2:3).
  • När GI tillämpas för recept saknas vanligen uppgifter/studier för mer än hälften av receptens ingredienser (bil. 2:4).
  • De studier som genomförts ger inte de entydiga svar som brukar redovisas i GI-tabeller. Exempel: GI för ris är 48. Resultaten varierar mellan testinstituten och testtillfällena. Framför allt varierar resultaten kraftigt från testperson till testperson. Spridningsresultatet för just ris är från 27-87. Med tanke på att de flesta varorna ligger mellan 0-100 kan man fundera på om värdet 48 är speciellt tillförlitligt. Nu är ris inte en vara med ovanligt stor spridning utan det gäller för de flesta undersökta varorna. Om spridningen är ringa för någon vara så beror det normalt på att att endast en eller få tester gjorts med få testpersoner inblandade (Se International Table of Glycemic Index and Glycemic Load 2002).
  • En ytterligare osäkerhet med GI-värdena är jämförelsen med druvsocker som bas. Även testerna av druvsocker har stor spridning med GI från 85 till 114 och medeltalet alltså 100. Ungefär 50% skillnad mellan högsta och lägsta värdet. Detta faktum ökar osäkerheten i materialet väsentligt. Multiplicerar vi den ena osäkerheten med den andra blir spridningen för ris GI 23-99.

Kontenta: Ur vetenskaplig synpunkt är underlaget alldeles för dåligt för att fungera som beräkningsunderlag.


3.2 GB & GBR = underkänt

Det saknas glykemiska studier av olika mängd av vara, ej heller om varan blandas med annan vara.

  • GI är ett värde för en bestämd mängd av en vara (bilaga 2:3). Eftersom människor inte har för vana att alltid äta en bestämd mängd av varor så behöver man ett mått på GI för varierande mängd, vilket benämns GB (glykemisk belastning) eller på engelska GL (glycemic load). Man antar att GI inte påverkas av volymen och multiplicerar mängd gånger GI = GB (bilaga 2:3).
  • Dessutom förvärrar man vanligtvis osäkerheten med antaganden om hur mycket man brukar äta av pumpa, potatis, kikärter och så vidare. På så sätt får man fram tabeller för varors GB. Dessa GB-listor över ”normalportioner” är tämligen ointressanta och oanvändbara. Bättre då är att multiplicera ingrediensmängd med GI-värdet. Sådana GB-värden kan adderas till ett totalvärde för receptet varvid man får receptet GBR.
  • GBR är en beteckning för ett recepts GI-värde (bilaga 2:3). Bortsett från det dåliga underlaget är det möjligt att tekniskt summera ingrediensernas GB-värden om de viktas med den mängd som varan ingår med i receptet. Problemet är emellertid att man inte heller vet något huruvida GI förändras när man blandar varor med varandra, som i ett recept. Det vet man inte för endast en handfull studier av recept har genomförts.

Kontenta: Vetenskapligt måste både GB och GBR underkännas eftersom inga studier finns som underlag.


3.3 GI, GB & GBR = 0 = underkänt
 
Låt oss anta att vi har ett väl dokumenterat underlag med stabila värden att utgå ifrån. GI blir ändå oanvändbar som metod för att det finns varor med GI = 0, dvs kött, fisk, fågel, matolja, alkohol med fler varor som inte innehåller kolhydrater. Om noll betyder noll så har konsumerad mängd av dessa varor ingen viktpåverkan. Nu vet nog de flesta, möjligen undantaget GI-entusiasterna, att det visst spelar viktroll om vi dricker sprit, äter fet lax i stället för mager vitfisk, konsumerar 1 cl matolja eller 1 liter, men detta tas det ingen hänsyn till i GI-metoden. Som bäst kan GI-metoden rent tekniskt fungera för veganer, men blandar man in fett- och proteinprodukter i maten brakar systemt samman (bilaga 2:4).

Kontenta: GI är inte användbar som metod för att mäta viktpåverkan av olika recept.


3.4 Praktisk tillämpning = underkänt

De flesta GI-förespråkarna gör inga beräkningar utan litar på sin allmänna bedömningsförmåga. Man tycker helt enkelt till om recepten. Egentligen gör man det omvända, tar bort varor med högt GI som socker, potatis, ris, pasta, bröd och lite till. Sedan anser man det vara ett bra GI-recept och det ligger väl en del i det.

Många har nog försökt sig på en beräkning men givit upp. En som trots allt ansträngt sig är Lauritzson bland annat i boken Våra bästa GI-recept (bilaga 2:5). Han beräkningssätt beskrivs utförligt i bilaga 2:4. Han summerar varornas GB-värden för ”normalportioner”. Han gör då två fel och hans värden säger absolut ingenting om det sannolika GI-värdet. För det första är det obegripligt varför han väljer standardvärdena för normalportioner i stället för de faktiska varuvolymerna som anges i receptet. Hans då uträknade värde speglar ju något helt annat än det som receptet innehåller. För det andra är det fel att summera värdena utan att mängdvikta. Exempel: Om till exempel 90% av ingredienserna har GB 0 och 10% har GB 50 så får Lauritzson GBR till 50. Gäller det omvända så får han samma resultat. Mängden har i hans beräkning ingen betydelse. Minsta lilla korn av en vara med högt GI ger receptet högt GI. Detta felaktiga synsättet åskådliggörs ganska i några av GI-recepten.

  • Carbonara med pumpatagliatelle. (ur Våra bästa GI-recept (bilaga 3:81)  Receptet innehåller mest pumpa som har högt GI och GBR enligt Dietkokboken är medelhögt. Själv säger Lauritzson så här i boken ”Pumpa har förvisso ett högt GI men koncentrationen av kolhydrater är låg vilket ger lågt GB”. Ett ytterst märkligt resonemang, vilket då skulle gälla även Coca Cola (läs mer i bilaga 2:4).
  • Italienska köttbullar ur samma bok (bilaga 2:47). Av 20 ingående ingredienser i receptet finns sakligt endast två med i bokens GI/GB-tabell. Köttfärs och rökt skinka kan man anta har samma värde som kött. Vidare kan man anta att citronskal är detsamma som citron och att krossade tomater har liknade värde som tomat (?). Salt och rapsolja 0 även om de inte finns med i tabellen. Kvarstår ändå 10 varor utan GI-värde , mestadels grönsaker, svarande för 35% av ingrediensvikten (45% om de krossade tomaterna medräknas). Hur har han beräknat dessa varor när han kommit fram till GBR 3,6? Decimalen antyder att han räknat noga. I ett mailsvar säger Lauritzson att GB-uträkning ”för hela måltider är ingen exakt vetenskap” (8).
  • En annan märklighet är att man på hemsidan GI-Viktkoll anger ett uträknad GI och GB-värde. Vad har GI-värden med saken att göra? GI anger värde för enskild vara. Har man räknat ut ett genomsnitt för GI och vad säger i så fall detta värde? Eller anger man ett GI för att ge skenbar trovärdighet?

Det är dock ovanligt att någon försöker sig på uträkning av GBR utan man har sin personliga uppfattning när man sätter små gröna och gula prickar på recepten. Ett vanligt fel som man då gör är att man sätter en grön prick på ett recept som egentligen borde vara gult eller rött. Detta för att man anser att receptet är bättre än ett ”vanligt”, för att man bytt ut vetemjöl mot dinkelmjöl som har något lägre GI-värde men fortfarande inte lågt (läs mer bilaga 3).

Kontenta: De GBR-värden i form av färgprickar och försök till uträkning måste underkännas. Även om flertalet recept torde vara gröna i avsaknad av kolhydrater, så är problemet att man tillräckligt ofta vilseleder konsumenter att recept är ”gröna” när det borde vara gula eller röda.

 
3.5 Samband är inte alltid förklaringen

GI har fått oväntat stöd från WHO och EU, något som vi likt en helig mantra kommer att få höra. De har påvisat ett samband mellan GI och viktnedgång. Men är det förklaringen?

EU-studien Diogenes sägs visa att ”mera protein och minskat GI gör det lättare att hålla vikten” (citat från den seriösa tidningen Nordisk Nutrion som citerar en engelsk liknade källa). Det är säkert ingen statistik slump. Så då det det väl bevisat, GI ger viktminskning! Eller?

Det lilla man kunnat läsa om undersökningen är att det inte handlade om viktminskningeffekt av kost utan om viktökningseffekt efteråt. Testpersonerna gick ner med hjälp av pulvermat och fick därefter äta hur mycket man ville av kost med olika sammansättning, varefter man mätte viktuppgång. Totalt ingick 773 vuxna och 465 barn (alla utvalda deltog inte i uppföljningen) i åtta länder som delades upp på 5 olika dieter. Alltså 19 vuxna och 12 barn i snitt per diet och land. För deltagande barn ”lade man inget fokus på viktnedgång eller begränsning av viktökning” (?). De fem dieterna var hög och låg andel protein i kosten , låg och hög GI-andel i kosten och ”en normalkost enligt officiella rekommendationer i respektive länder” som kontrollgrupp. Kosterna för vuxna skulle skilja sig åt med 15 GI-enheter (?), men skillnaden efter tre dagar ”blev dock endast 5 GI-enheter”(!), för barnen 2,3 GI-enheter.  Alla vuxenkosterna hade 25-30 E% fett och fick ätas i fri mängd.

I vuxenstudien fick man efter 6 månader (!) en signifikant viktökning (1,7 kg, efter 11 kg nedgång) endast (!) för gruppen med lägst proteininnehåll och den med högst GI (!?) jämfört med kontrollgruppen (?). M.a.o.man kunde bara påvisa viss viktökning i gruppen som åt lite protein och i gruppen som åt högt GI. Vad säger det? Jo att de som åt mat med högt GI (sockerrikt kost?) gick upp i vikt. Men det intressanta är ju om det var någon skillnad mellan GI-grupperna, men det vet man alltså inte. Det man har konstaterat är att de som äter mat med högt GI (sockerrik kost?) ökar i vikt. Det kan ha berott på högt energiinnehåll, men det framgår inte.

Här ringer alla statistiska varningsklockor. Urval, bortfall, få deltagare, flera länder, vad innehöll låg och hög GI-kost (socker, potatis?), energimängdsskillnader, hur mätte man GI-enheter, vet man verkligen vad individerna åt under sexmånadersperioden i åtta länder, inget signifikant utfall mellan GI-grupperna och så vidare. Sedan vet vi att fettandelen var låg i kosten, men i verklighetetens GI-kost är den hög. Hur står det till med validitet och reliabilitet? (bilaga 1:5).

För att värdera detta behöver man ha tillgång till grundmaterialet, vilket jag inte lyckat få. Av erfarenhet vet jag bara att det är lätt att feltolka och att utredare ”måste” dra någon slutsats av allt nedlagt arbete och att de gärna ser ett samband som förklaringen. Att det är en EU-studie och flera länder som deltagit är ingen garanti för studiekvalitet. Tvärtom litar jag mer på en lokal studie där fler individer ingår i gruppen så att man bättre kan hålla koll på variablerna. Jag vågar satsa min statistiska examen på att Diogen-studien är en usel utredning utan värde.

Det är naturligt och sannolikt att hitta samband mellan GI och viktminskning, till exempel att sockerrik kost brukar ge viktpåverkan. Men det behöver inte bero på GI-metoden utan kan bero på andra förklaringar. Ett samband är inte detsamma som förklaringen.


3.6 Slutsats

Är GI-metoden en metod? Svaret är nej. GI är ingen metod för bantning eller viktkontroll och kan aldrig bli det. Vettigt grundmaterial saknas. Inte ens om sådant fanns fungerar GI som bantningsmetod för att varor utan kolhydrater har värdet noll eller nära noll.



1. GI I PRAKTIKEN

 Hypotes: GI fungerar som bantningsmetod tack vare att det i praktiken är en lågkalorimetod.

Underlag: För att testa hypotesen har 101 GI-recept (huvudrätter) analyserats i Dietkokbokens automatiska beräkningsystem för GI, kalorier och näringsvärden. Samtliga recept från boken GI i praktiken (bilaga 2:5), samtliga från boken Våra bästa GI-recept (bilaga 2:5) och knappt 10% av huvudrättsrecepten på hemsidan GI-Viktkoll (bilaga 2:6) ingår i denna studie. Analysen presenteras ingående i bilaga 3. Recepten finns sammanställda i tabellbilaga 3T.

 

4.1 Låga och höga GBR (bilaga 3:2)

Vad man förväntar sig är att de recept som rekommenderas har lågt GBR-värde. Så är det också vanligtvis vilket framgår nedan. 56% av recepten hade GBR 0, 36% hade GBR 1-4.

Receptfördelning låga och höga GBR-värden


GBR-beräkning se bilaga 2:3
GI-recept se tabellbilaga 3T:4
Dietkokboken (normalrecept) se bilaga 1:4

Förvånande är emellertid att det finns recept med medel eller högt GI. Det strider ju mot filosofin. Tre recept har mycket högt GBR enligt Dietkokbokens beräkning, knallröda (grönt och gult enligt Lauritzson). Jambalaya, en risrätt med GBR 14 (Lauritzson = grön), Italiensk pasta GBR 18 (Lauritzson = ?), Tonfisk med bakad potatis GBR 20 (Lauritzson = gul). Medelrecepten borde vara gulmärkta men har märks som gröna av Lauritzson.
Felaktigt angivande av GBR är missledande för konsumenten.


4.2 Portionsvikt (bilaga 3:3)


Ett recepts GBR-värde (förutsatt att GBR inte är 0) avgörs inte bara av ingrediensval utan också av den portionsmängd som konsumeras. Är portionsvikterna relativt låga blir också GBR-värdena och energimängderna relativt låga.

Receptfördelning låga och höga portionsvikter


GI-recept se tabellbilaga 3T:4
Dietkokboken (normalrecept) se bilaga 1:4

Genomsnittlig tillagad portionsvikt för GI-recepten är 381 gram och för Dietkokbokens recept 450 gram (= normalportion). GI-recepten väger 15% mindre än genomsnittsreceptet i Dietkokboken. Det torde vara uppenbart för de flesta att äter man mindre portioner så är det gynnsamt för vikten. Med andra ord en av grundbultarna i lågkalorimetoden.

Vän av ordning noterar dock att GI anger att man blir mättare av fett och protein varför man inte behöver äta så mycket och de flesta recepten har också hög sådan andel. Då borde det finnas ett samband mellan låg portionsvikt och hög andel protein + fett och vice versa. Men det gör det inte, sambandet är mycket lågt, snarare det omvända. T.ex. har Bulgur pytt den högsta andelen kolhydrater (32%), men mycket låg portionsvikt 258 gram (bilaga 3T:4).


4.3 Stor spridning  (bilaga 3:3)

Portionsvikterna i GI-recepten varierar kraftigt från extremt låga 124 gram för Tigerräkor stekta i vitlökssmör till ”överviktiga” Osso Bucco med 663 gram/portion. Recept tigerräkor innehåller 78 E% fett och 18 E% protein, men det är svårt att tro att någon blir mätt för den skull av 2 tigerräkor 1,5 tsk rapsolja och 1 vitlöksklyfta.

Spridningen av portionsvikter är stor i alla tre receptsamlingarna. GI i praktiken från 124 till 528 gram, Våra bästa GI-recept från 203 till 647 gram och för GI-Viktkoll från 177 till 663 gram. Receptvikter uppdelat på varugrupper visar för fisk och skaldjur från 215 till 599 gram och för kött från 177 till 663 gram (bilaga 3T:4).

Kontentan är att receptmakarna har dålig ”viktkoll” i sina recept. Detta är i sig inget ovanligt för kockar i allmänhet. Emellertid bör en bantningssite ha kontroll på portionsvikter om man menar allvar med sin verksamhet.


4.4 Ökat protein- och fettinnehåll (bilaga 3:3)

Man skulle kunna förvänta sig att GI-recept kompenserade viktbortfallet av potatis, pasta, ris och andra kolhydrater med ökad vikt av huvudingredienser som fisk och kött. Så är det inte i normalfallet. Portionsmängderna (tillagad vikt) i genomsnitt av fisk och kött i recepten är ungefär som normalportionerna i Dietkokboken, inte högre. Spridningen är förvånansvärt stor. Fisk- och skaldjursmängderna varierar från 68 gram till 293 gram per portion (snitt 148 gram). Fågelrecepten från 84 till 218 gram fågel (snitt 140 gram), köttrecepten innehåller från 94 gram kött till 200 gram kött och köttfärsrecepten från 56 till 184 gram färs (3T:4). Rimligtvis borde fisk- och köttportionerna vara höga i alla recept enligt filosofin.

Kontenta: De stora variationerna av ingrediensmängderna av fisk och kött förstärker än mer intrycket att receptskaparna har föga känsla för ingrediensmängder passande GI-principerna och viktkoll.


4.5 Vikteliminering (bilaga 3:3)

Om GI-kosten ger vikteffekt så skall små portioner inte vara avgörande. För att kunna jämföra GI-recepten med normalrecept har GI-recepten omräknats till Dietkokbokens norm 450 gram. Portionsvikterna ökar vilket höjer både GBR och kalorimängd per portion. Eftersom GBR-värdena från början är mycket låga blir det vanligtvis inga dramatiska förändringar av GBR-värdena. Däremot ökar kalorimängderna påtagligt.

Receptfördelning högt och lågt energiinnehåll i recepten


GI-recept se bilaga 3T:4. Dietkokboken se bilaga 1:4
Omräknat = GI-recept med portionsvikt 450 gram. GI-recept = 382 gram. Dietkokboken = 450 gram.

Det intressanta är att om GI-recepten har samma portionsvikt som Dietkokbokens recept är GI-recepten kaloririkare (682 Kcal) än Dietkokbokens (600 Kcal). I sig inte förvånande eftersom GI-recepten är fettrikare.

Kontenta: Små portioner ger lågt kaloriinnehåll. Förutsatt att matenergins lagar gäller, så blir man inte smal av GI-kosten, snarare tvärtom.


4.6 En allvarlig konsekvens (bilaga 3:3)

Det finns en fara för alla som tror på och tillämpar GI-metoden. Låt säga att man genomgått en bantningskur och gått ner i vikt på grund av låga portionsvikter och lågintensiv kost. Efter kuren lever man mer normalt, men enligt GI-principerna. Då äter man normalportioner men utesluter potatis, ris, pasta och bröd. Fett och kaloriintaget blir högre än tidigare när man åt standardrecept.

Man går då snabbt upp i vikt, dessutom snabbare än om man äter normal kost eller hållit sig till kaloriprinciperna. Som troende på GI förstår man inte varför och så måste man banta igen. Dessvärre väljer man sannolikt GI-metoden på nytt. Tyvärr äter man också ohälsosammare, mer (animaliskt) fett och mindre mängd nyttiga kolhydrater och fibrer. Det behöver inte vara så, men konsekvensen är sannolikt denna för de flesta tack vare de felaktiga budskap som ”GI-prästerna” predikar.


4.7 Energiinnehåll, Kcal/100g (bilaga 3:4)

Här vill vi undersöka i vad mån GI-recepten innehåller lågenergiingredienser och om detta kan vara en förklaring till att GI-metoden fungerar i praktiken. Ett bra sätt att mäta detta utan påverkan av portionsvikten är att studera receptens energimängd per viktenhet (Kcal/100g).

Receptfördelning låg och hög energitäthet


GI-recept se bilaga 3T:4. Dietkokboken se bilaga 1:4.

GI-recepten har fler recept med lågt kaloriinnehåll jämfört med Dietkokbokens recept. Detta kan förefalla märkligt eftersom GI-recepten är fettrika. Men de är också proteinrika och de kolhydrater som används är primärt grönsaker med mycket lågt kaloriinnehåll, vilket motverkar fettets höga energiinnehåll.

Kontenta: Att GI-recept kan ge viktreduktion kan för hälften av recepten förklaras med låg energitäthet, vilket är i överensstämmelse med lågkalorimetoden.


4.8 Näringsinnehåll (bilaga 3:4)

GI:s uttalade näringsrekommendationer ligger generellt ganska nära etablissemangets åsikter. GI-teorins rekommendation för fettandel är densamma som SNR. Proteinandel är något högre och andel kolhydrater lägre. En ganska bra teori med andra ord sett Livsmedelsverkets glasögon. Dessvärre följs detta inte upp i verkligheten i de recept man rekommenderar.

Receptfördelning näringsinnehåll


 GI-Viktkoll = knappt 10% av hemsidans huvudrätter (bilaga 3T:3).
 Våra bästa = alla huvudrätter i boken Våra bästa GI-recept ((bilaga 3T:2).
 I praktiken = alla huvudrätter i boken GI i praktiken (bilaga 3T:1)
 GI i teorin = rekommendation framförd i boken GI i praktiken (bilaga 2:5)

I boken propagerar Lauritzson även för att undvika animaliskt fett. I viss mån lever han upp till detta i boken GI i praktiken där rapsolja är det fett som främst används. Smör, grädde, crème fraiche och ost har begränsad användning, summa 6% viktandel. I GI-Viktkoll tummar man på regeln ganska mycket och summa animaliska fett svarar för 9% viktandel. I boken Våra bästa GI-recept har man helt glömt bort rekommendationen och bytt ut de hälsosammare fetterna till animaliskt, som svarar för 14% viktandel vilket är högt jämfört med normalrecept.

Kontenta: GI i teorin överensstämmer dåligt med GI i praktiken. De recept man rekommenderar är mycket fettrikare och andelen kolhydrater inklusive fibrer är mycket låg. Att säga en sak och sedan inte följa detta i praktisk tillämpning är bedrägligt, konsumenterna luras att tro att GI-recepten är nyttiga.

4.9 Slutsats


Samtliga recept har antingen låg portionsvikt och/eller lågt energiinnehåll, vilket är kännetecknande för lågkaloridiet. Mot detta kan man invända att man blir mätt av fett vilket skulle innebära att man kan äta mindre portioner (bilaga 4:7). Det finns inget som antyder att man beaktat detta i recepten, man kan inte finna något samband mellan portionsvikt och mängden fett i receptsamlingarna. Visst är det sant att fett ger långtidsmättnad jämfört med kolhydrater och dryck, men inte mer än vad protein och kostfibrer ger. Slutsatsen blir att GI-kostens unikitet, dess höga fettandel, inte förklarar den viktnedgång som människor uppnår vid GI-bantningen, utan att det beror på lågt kaloriintag. GI är inget annat än en lågkalorimetod i praktiken.


5. FÖRKLARINGSMODELL ENLIGT GI

5.1 Matenergins 3 huvudsater

Det vi äter påverkar vårt välbefinnande, vår vikt och hälsa (bilaga 5:1). Viktkontroll handlar om tre saker.

  • Huvudet: Vår hjärna styr det vi äter. Hjärnan måste uppfostras att bli stimulerad av rätt saker, få rätt belöningssignaler av rätt kost. Vill man viktändra fordras också mental styrka att ändra sina kostvanor.
  • Magen behöver fyllas och kroppen behöver energi. Det vi önskar är att fylla magen med god mat utan överflöd av kalorier och att vi blir mätta och glada av den.
  • Fötterna behöver röra på sig för att mage och kropp skall fungera väl. Riklig motion bränner kalorier och är ett bra komplement för viktkoll.

Centralt för den etablerade viktforskningen och denna analys är matenergins (termodynamikens) huvudsatser (bilaga 5).

  1. Energi kan varken skapas eller förstöras, bara omvandlas.
    Energin kan inte försvinna, bara omvandlas till värme, rörelse eller flyttas.
  2. Energibalansen = energiintag – energiförbrukning. 
    Överskott = viktökning. Underskott = viktminskning. I balans = oförändrad vikt. 
  3. Kroppen är stabil och tar det den behöver för att hålla igång maskineriet.
    Är införseln för låg knaprar kroppen på reservlagret.
    Är tillförseln tillfälligt låg blir vi trötta, yr i knoppen, får låg puls och kan svimma.
    Är tillförseln för stor skickas överskottet till lagret i avvaktan på framtida behov.

Kanske självklarheter, men inte i GI- och kolhydratvärlden. Där har man andra förklaringar. Där finns ämnesomsättning och kemiska processer som förklaringsmodeller, inte kalorier.

GI-förklaringar handlar oftast om att kosten påverkar ämnesomsättningen på allehanda sätt vilket ger viktpåverkan. De flesta påståendena är i sak korrekta fysiologiskt. Fett förbränns långsammare än kolhydrater, fettförbränning höjer kroppstemperaturen, fett kan förvinna ut med urinen, man blir inte tjock av fett, insulin öppnar portarna till fettcellerna vid fettlagring och så vidare. Men har de någon egentlig betydelse för viktkoll? Här granskar vi deras påståenden.


5.2 GI-metoden är en hälsometod

(bilaga 4:1 & 4:2)

Man vill gärna ge intryck av att GI är hälsosamt ”ett sätt att tänka för att äta nyttigt”, behålla sin vikt och inte drabbas av välfärdssjukdomar. Enligt ”den nya tallriksmodellen” (2:87) bör kosten innehålla 30 E% fett, vilket för övrigt är samma rekommendation som SNR, och man bör äta nyttigt fett (2:10 & 2:19). De 15 vardagstipsen för effektiv vikthållning (2:155) skulle man nästa kunna tro vara uttalande av Livsmedelsverket (bilaga 2:5).

Denna rapport påvisar (punkt 4.8 ovan) att tillämpad GI, det vill säga GI-recepten, inte stämmer med filosofin och att recepten snarare har motsatt verkan. GI-recepten är fettrika (59 E%) och rekommendationen att man skall äta nyttigt fett stämmer i viss utsträckning för recepten i boken GI i praktiken, men inte alls i boken Våra bästa GI-recept som innehåller hög grad av animaliskt fett. Sannolikheten är stor att om man fortsätter efter en bantningsmetod att leva efter GI-metoden, så återtar man sin ursprungliga vikt snabbare och viktökar mer än om man följt lågkaloriprinciperna (bilaga 3:3).

Kontenta: Att påstå att GI-metoden inte är en bantningsmetod utan en hälsometod är inte bara felaktigt utan saknar trovärdighet. Det mesta i boken handlar om bantning och exempelvis är kärnan i GI-Viktkolls verksamhet bantning. Genom att ta in hälsobegreppen försöker man ge trovärdighet åt metoden. Man blandar friskt accepterade påståenden med de tvivelaktiga, vilket villar bort kärnfrågorna.


5.3 Fett är inte fettbildande

(bilaga 4:3)

Lauritzson: En kalori är inte en kalori; samtidigt som fettkonsumtionen minskar har vi blivit allt tjockare; man blir lika fet av fett som man blir grön av grönt etc är felaktiga påståenden eller saknar belägg.

Jo, en kalori är alltid en kalori om man inte kommit på någon ny naturlag, fettkonsumtionen har inte gått ner om man får tro Jordbruksverkets statistik, man blir inte fet av fett utan av energi, snabba kolhydrater som allt sött har bidragit till viktökning inte för att det är sött utan för att vi konsumerar mer energi. Alla lösa påståenden är ett sätt att kringgå matenergins första och andra huvudsats, att övervikt kan bara uppstå om kroppen får i sig mer energi än vad den behöver.

Kontenta: Fett är inte fettbildande per se, inget är fettbildande om man inte äter för mycket. Men det är lättare att bli fet av fett än av protein och kolhydrater för att fett är dubbelt så kaloririkt per gram/kilo. Socker är också energiintensivt. Både fett och socker har bidragit till ökande överkonsumtion av energi och därmed viktökning i kombination med minskat motionsutövande.


5.4 Lågkalorimetoden fungerar inte (bilaga 3:4)

Lauritzson: Nio av tio som bantat med lågkalorimetoder misslyckas; lågkalorimetoder ger inte tillräckligt med näring; att svälta sig till rätt vikt fungerar inte.

Klena argument för att misstänkliggöra kalorimetoden. Det är korrekt att 9 av 10 misslyckas med bantning, men gäller inte specifikt lågkalorimetoden utan alla bantningsmetoder. I vad mån GI-metoden har bättre rating av success-stories framgår inte. Enligt denna rapport är sannolikheten större att man misslyckas med GI-bantningen (bilaga 3:3).

Att lågkalorimetoden inte ger tillräckligt med näring är sant om man menar att energitillskottet är negativt, mindre tillförd energi än förbrukningen. Det är ju poängen, för då tär kroppen på fettlagret. Menar man, vilket meningen antyder, att man inte får i sig tillräckligt med näringsämnen som vitaminer etcetera, så är påståendet felaktigt. Att äta mindre mängd innebär inte mindre näringsriktig mat. Kanske menar man att man inte får i sig tillräckligt av det ”nyttiga” fettet, men essentiellt (livsnödvändigt) behöver kroppen mycket lite fett och särskilt inte animaliskt fett. Tvärtemot vad man säger är GI-kosten ensidigt fet kost med risk för att inte ge tillräckligt av olika näringsämnen.

Att ”svälta sig” till rätt vikt är faktiskt det enda fungerande sättet att gå ner i vikt och också förklaringen till att GI faktiskt fungerar som bantningsmetod. GI-recepten har antingen låg portionsvikt och/eller lågt energiinnehåll. Att man skulle blir mättare på GI-recepten är heller inte troligt enligt denna studie (bilaga 3).

Kontenta: Påståendet är felaktigt och missvisande. I stället är påståendet omvänt mer korrekt för GI-metoden.


5.5 Det är kolhydraterna som är nyckeln (bilaga 4:5)

Lauritzson: Vi blir tjocka av för mycket insulin; med lite kolhydrater går vi snabbt ner i vikt; viktnedgång trots att man äter mer; eskimåer äter oerhört lite kolhydrater och får inte hjärtinfarkt.

Insulinchocker är en kär förklaringsfaktor för GI- och andra lågkolhydratförespråkare vilket i grunden baseras på ett missförstånd, mytbildning. Insulinet ökar och minskar i takt med blodsockernivåerna som inte stiger och faller chockartat. Om vi så äter bara sega råttor till lunch så ökar inte blodsockervärden nämnvärt för friska människor och förvånasvärt lite ens för diabetiker (källa 10). Att sedan insulinet ”öppnar portarna” till fettcellerna är korrekt, vilket är dess uppgift när kroppen har överskott av energi.

Ringa tillgång specifikt av kolhydrater ger inte viktminskning, inte heller tillgången på fett eller protein. Det finns ingen verkmästare i magen som prioriterar vissa näringsämnen. Ner i vikt går vi bara om energiunderskott gäller en längre tid. Att snabba kolhydrater fortare går ut i blodet påverkar inte vår viktutveckling. Hastigheten som energin kommer ut i kroppen ger inte viktpåverkan. Viktnedgång trots att man äter mer fett kan endast bero på ett totalt lägre energiintag även om fettmängden gått upp (jämför bilaga 3).

Om nu eskimåer är bevis på att kolhydrater är av ondo, hur förklarar man att befolkningen på Okinawa är världens friskaste och äldsta befolkning trots att de äter ”oerhört” mycket kolhydrater, begränsat med protein och mycket lite fett? Eskimåerna har heller inte några kor att mjölka och kärna smör av. Måhända finns andra förklaringar som att de i hög grad levde av fisk med nyttigt fleromättat fett? Kanske har hög grad av motion betydelse? För övrigt blev de aldrig så gamla.

Kontenta: Påståendena är lösryckta, tendensiösa och osakliga. Lauritzson vet inte vad han talar om, han behöver plugga på om näringslära för det behärskar han inte.


5.6 Ät fett och gå ner i vikt (bilaga 4:6).

Lauritzson: I omvandlingsprocessen går en hel del av energin åt; energi förbrukas när fett ämnesomsätts; med insulinet i schack förbränns främst fett; kolhydrater kan ombildas till fett men förbränns långsammare; nyttigt fett ger maximal förbränning; fett och proteiner stimulerar hormoner som ökar fettförbränningen; överskottsenergin försvinner ut med urinen.

I den mån det ens finns någon fysiologisk sanning i påståendena, kan alla enkelt avfärdas med att de saknar betydelse för vår viktkurva. Visst värmen stiger i kroppen när fett förbränns men den kan inte mätas med vanlig termometer och effekten är mikroskopisk, har ingen påverkan på vikt. Att fett kan spåras i urinen är sant men det ger inga fettavlagringar i pottan och ingen vikteffekt. Med risk för att bli tjatig, övervikt skapas av överskottsenergi inte av att några kemiska processer i kroppen som gör att ”en hel del energi går åt”. Vår motor går inte varm och börjar koka, kroppstemperaturen är nästintill densamma.

Kontenta: Påståendena är lösryckta, tendensiösa och osakliga. Lauritzson vet inte vad han talar om, han behöver plugga på om näringslära för det behärskar han inte.


5.7 Fett och protein gör oss mätta (bilaga 4:7).

Lauritszon: Fett och protein gör oss mätta; vi tror att vi ätit så mycket …kaloriintaget är lika lågt som i en lågkaloridiet.

Äntligen ett relevant påstående, åtminstone delvis. Slutsatsen är felaktig. Vi blir inte mätt av vad slags mat vi äter. Måltidsmättnad påverkas av hur uttänjd magsäcken blir. Man kan man likaväl bli mätt av såväl dryck som sallad eller fett, det handlar bara om hur mycket magen fyllts. Däremot försvinner dryck och snabba kolhydrater fortare ut i kroppen och vi blir snabbt hungriga igen. Fett och protein stannar längre i magen och ger oss bättre mättnad mellan måltiderna (långtidsmättnad). Detta gäller även de långsamma, fiberrika kolhydraterna.

Långtidsmättnad är viktigt för att inte överkonsumera. Blir vi snabbt hungriga petar vi i oss extra energi och är den då energiintensiv som sötsaker är det lätt att överkonsumera. Problemet med fett är att den är dubbelt så energirik som protein och fyrdubbelt så mycket som kostfibrer. Det är därför lättare att dra på sig extra kilon av fet mat. Protein är därför bättre och bäst effekt har kostfibrer.

Kontenta: Plugga på om näringslära.


5.8 Slutsats


GI har ingen förklaringsmodell för att GI-kosten har unika egenskaper som ger viktminskning. Nästan allt som sägs är korrekt men fel. Fysiologiska riktigt, men saknar betydelse för vikt och övervikt. Frågan om energibalans, hur energin förbrukas, har man ingen riktig förklaring på.


6. FÖRFATTARENS SLUTKOMMENTAR

Det är min uppfattning att GI inte är en användbar metod för bantning och viktkoll. Det är min uppfattning att GI fungerar vid bantning, men tack vare att det är en lågkalorimetod. Det är min uppfattning att förespråkarna för GI är av tre slag:

  1. Fundamentalister för vilka inga vetenskapliga eller sakliga argument gäller.

  2. Bondfångarna som ser ett enkelt sätt att tjäna pengar på människors okunnighet.

  3. De seriösa som inte har den statistiska kunskapen att skilja på orsak och verkan. 

Författarens hyckleri? Undertecknad har utvecklat Dietkokbokens beräkningssystem för GI. Det är väl högsta graden av hyckleri eller krass snöd vinning att ha detta när man själv underkänner GI som metod? Kanske det, men min motivering är följande.

  • GBR kan tjäna som hjälpmedel åt diabetiker, inte heller de äter bara viss mängd av en vara utan snarare recept.
  • Alltför många har missletts att tro på GI som metod och många kommer fortsätta med det. Blir de medlemmar hos Dietkokboken får de GI och GBR, men även kalorimetoden på köpet. Jag tror mer på att människor övertygar sig själva än att läsa denna rapport. Tror man på GI så är Dietkokboken det bästa instrumentet. Använder man Dietkokboken kommer man så småningom ifrågasätta GI och till slut och övergå till Dietmetoden.

Läs mer på hemsidan om Bantning, Viktkoll, Mathälsa och Dietmetoden.

Krister Hanner den 17 januari 2011



 

 

Lägg in en kommentar.
Antal kommentarer: 0 Visa Dölj