Trål, vad och håv

(trål, trålare, bottentrål, flyttrål, partrål, parflyttrål, partrålning, rist, not, vad, landvad, landnot, strandnot, snörpvad, ringnot, snurrevad, håva, fiskhåv, sänkhåv, kräfthåv, pata, pator)

Trål (fisktrål, eng. trawl) är ett stort instängningsredskap som används vid havsfiske. Det består av en lång strutformad nätsäck vilken bogseras efter ett eller två fartyg benämnda trålare. Trålen är försedd med så kallade armar (vingar), vilkas uppgift är att leda in fisken som skall samlas i trålens sista del kallad påsen. Hela trålens konstruktion bygger på att vattenflödets "vallande" effekt föser in fisken mot påsen. Så lite fisk som möjligt skall fastna i maskorna innan påsen, då det i sådana fall kraftigt sänker trålens effektivitet. Trålen fick sitt genombrott på 1930-talet. 20 år senare var det den metod som dominerade det kommersiella fisket. I Sverige fångas numera 3/4-delar av all saluförd fisk med trål. Det finns olika slags trålar.

• Bottentrål (eng. bottom trawl) är en trål som släpas på botten av fartyg för att fånga fisk som torsk, kolja, marulk och plattfiskarar, eller skaldjur som räkor och havskräftor.
• Bomtrål är en liten trål som hålls utspänd av en tvärgående bom på båten. Det är en variant av bottentrål, som kan dras snabbare över bottnen. Den är mycket effektiv vid fiske av rödspätta, sjötunga och piggvar.
• Flyttrål (eng. pelagic trawl) är en trål som dras på valfri nivå mellan havsytan och havsbotten. Det är den vanligaste tråltypen med vilken man bland annat fiskar sill och makrill.
• Partrål (parflyttrål, partrålning) är en trål som dras av två båtar. Metoden används för motorsvagare båtar som därmed kan dra stora trålar. Vid sådan trålning behövs inte de trålbord som används vid enkeltrålning för att sära på trålen ändar. Vid partrålning får man större kontroll över trålens position i vattnet och kan styra den betydligt noggrannare. Partrålning sker aldrig på havsbotten. Skotska, irländska och svenska fiskare är de som mest anammat partrålning.
  

Not (på västkusten = vad, eng. seines) är fiskeredskap där fisken stängs inne med hjälp av en småmaskig nät som dras in mot land eller mot fartyg. Notens övre kant (övertelnen) är försedd med flöten och den undre med sänken. Maskorna i nätduken skall vara så små att fisken varken fastnar i eller kommer igenom den. Noten har ofta en säckformig strut (kil, kalv, kasse) där fisken samlas vid indragningen. Sedan medeltiden och in på 1900-talet drogs not under isen i Svealands insjöar och kustvatten. Detta krävde stor arbetsstyrka och ibland draghjälp av hästar. Källa: NE. Läs om ishäst, se > Nätfiske.

• Landvad (landnot, strandnot) är vad/not som med lina i var ände dras in för hand eller med vinsch till land i en grund vik. Vaden sätts ut runt ett fiskstim och snörps ihop i bottnen med hjälp av en vajer. Vid fiske efter ål och plattfisk har vaden en strut för uppsamling av fisken. Landvad är något man använde förr.
• Snörpvad (ringnot) är en vidareutveckling av landvaden. Den består av en småmaskig, kraftig nätduk som kan vara 2 000 meter lång och 200 meter djup. Dess överkant (överteln) är försedd med flöten och under­kanten med tyngder. Noten sätts ut från båt i en cirkel runt fiskstimmet, varefter en vajer drar ihop notens underdel så att fisken blir instängd. Med snörpvad fångas stimfisk som sill, skarpsill, makrill och tonfisk i stora mängder. En enskild fångst kan väga mer än 1000 ton.
• Snurrevad är en slags bottentrål. För utläggning av snurrevad utgår man från en ankrad boj varifrån det med båt sätts ut ett 1 500–3 000 meter långt, sjunkande rep (snurretåg). Därefter kopplas vaden på. I vadens andra ände kopplat ett nytt lika långt snurretåg på som dras tillbaka till bojen. Sedan vinschas rep och snurrevad in till fartyget. Med snurrevad fångas t.ex. kolja, torsk och plattfisk.

Håvar (fiskhåv, håva = fånga med håv) är fångstredskap av nät monterat på en ram som vanligen är rund och försedd med skaft. En sportfiskefiskhåv kan vara trekantig med skaft och används för att lyfta upp fångad fisk vid spöfiske. En sänkhåv sänker man ner i vattnet i förhoppning att den sedan innehåller fisk eller skaldjur när den sedan dras upp. Förr fanns stora runda näthåvar monterade på en stång i roddbåtars akter och som vevades upp och ner. Det var ett snabbt och enkelt sätt att fånga fisk i lugna vatten när tillgången på fisk fanns i överflöd. Kräfthåvar är små plattrunda håvar, som används nattetid tillsammans med en ficklampa. Håven sänks ner i vattnet och belyses med ficklampan. Kräftorna lockas av ljuset och sedan är det bara att håva in. Metoden är klassisk vid tjuvfiske av kräftor och mycket mer spännande än att palla äpplen, det vill säga att bli jagad genom den mörka augustinatten av markägaren.

Pata (fi. pato = damm/fördämning) är ett gammalt fiskesätt med trähåvar. Förr lade man ut träbroar (pator) över älvar där man stod och passade med konformade burar i trä med hål som tillåter mindre fiskar att passera, men där större fiskar som lax och sik fastnade. Man kan fortfarande få uppleva detta i Kuukolaforsen i norra Sverige på gränsen till Finland. Läs mer, se webbkamera via länk nedan > Kuukolaforsen.

Miljö: Bottentrålar utgör ett av de största hoten mot hav och fiskbestånd för att de river sönder bottenmiljön och då stora mängder oanvändbara bifångster medföljer. Modern utrustning som snörpvad och modern teknik som fisklodning har påskyndat utfiskning av många arter. Begränsning av fiske och miljövänlig teknik har på flera håll förbättrat bestånden men mycket återstår. Exempelvis har införandet av "rist" tillsammans med trål vid fiske av havskräftor minskat mängden bifångst. Redskapet har stora maskor som främjar artsortering. Bra ur miljösynpunkt är också att man alltmer övergått till burfiske av havskräftor i stället för med trål.

© Kunskapskokboken. Reviderat 2014-07