Stenmurkla ¤

Latin: Gyromitra esculenta

Ätbarhet: Mycket god och dödligt giftig. En sista delikatess?

Karaktäristika:

Hatt & fot: Hattfärg från rödbrunt till svartbrunt, vanligen mörkbrun. Skrynklig hatt, vindlad som en hjärna. Hattkanten är inrullad, mestadels fastvuxen med foten. 3-12 cm bred och 3-10 cm hög. Smutsvit fot, ibland med islag av brunt och violett. Ganska kort och ihålig.
Svampkött: Brunbeige till vitt. Ganska angenäm stark doft.
Utbredning: Vanlig i hela Sverige. Säsong april-juni med topp i maj. Tittar fram på våren straxt efter snösmältning.
Växtsätt: Markväxande i sandig barrskog, enstaka eller i små grupper gärna på skadad näringsfattig mark som på kalhyggen, längs stigar etc.
Förväxlingsrisk: Blek stenmurkla (oätlig) som är luktlös och hattkanten oftast ej fäst vid fot, toppmurkla (god) och rund toppmurkla (god) som båda är annorlunda vindlade.

Hälsa: Svampen innehåller giftet gyromitrin. Detta gift kan skada nervsystemet, levern, njurarna och de röda blodkropparna. Dödsfall är kända i Europa. Stenmurkla är en delikatess som förr ansågs vara giftfri om den torkades ordentligt i tre månader, eller kokades av i ett par omgångar. Senare rön har dock visat att giftet blir kvar till viss del även efter dessa åtgärder. Enligt Livsmedelsverket är svampen olämplig som föda, även efter att den förvällts. När man dock väl använder den passar den bäst i stuvningar, såser eller soppor.

Symtom: 2-36 timmar efter förtäring uppträder symtom som yrsel, matthet, svettning, tal- och balanssvårighet, kramper, kräkningar, diarré, medvetslöshet och död.