Om inälvor

(inälva, inälvor, inälvsmat, innanmat = inre organ, ätbara inälvor)

Latin: visceralis = inre. Viscera, viscus = kött/inälvor

Inälvor (lat. viscera, plural viscus) är de inre organen i människa eller ett djur. Svenska Akademiens Ordbok =  "sammanfattande benämning på flera eller alla inre organ hos människa eller djur, numera i synnerhet om bukhålans organ". Hos fisk vanligen kallat "innanmäte", men innanmäte (inkråm) är generellt ett vidare begrepp. Begreppen inälvor och inkråm används om vartannat. Läs mer > inkråm.

Inom gastronomin är blod, bräss, hjärna, hjärta, lever, lunga, mage, märg, njure, tarmar, testiklar/penis och tunga betraktade som inälvor. Alltså allt utom muskler och ben. Tunga och hjärta är muskler och borde därför egentligen inte klassas som inälv. Läs mer, se respektive inälv.

SÅ ANVÄNDS INÄLVOR

Vad som betraktas som ätbart är kulturellt betingat, men allt kan ätas. Inälvsmat var vanligt förr då man i stort sett tog vara på djurens alla ätliga kroppsdelar. I samband med slakt lagade man lungmos bestående av hjärta, lungor och annat småkött som inte kunde sparas. Samerna tillagade förr hjärnpalt av renhjärna. Av blod lagas blodpudding, blodkorv och blodpalt, av levern korvkaka och leverkorv - allt klassisk husmanskost. Inälvsmat är fortfarande vanligt förekommande i andra länder som Tyskland och Frankrike. Dagens svenskar verkar ha drabbats av kollektiv "inälvsallergi". De går miste om många godsaker. Att man råkar äta blodpudding och leverpastej kanske man inte tänker på. Inälvsmat är som vin, det är inte gott förrän man lärt sig tycka om det. Läs mer > se respektive inälvsvara.

© Kunskapskokboken. Reviderat 2020-01